Ur Tommy Hellstens ”Flodhästen i vardagsrummet”
”Det sägs att den familj som lider av alkoholism lever i ett hus med en flodhäst i vardagsrummet och denna flodhästs existens måste förnekas. Ingen kan undgå att lägga märke till flodhästen eftersom den upptar hela vardagsrummet både till sitt fysiska omfång och den rädsla den sprider. Den är närvarande, påträngande, massiv och binder det mesta av familjemedlemmarnas kraftresurser.. Familjen utvecklar tre regler och det blir ett livsvillkor att följa dem: du skall inte tala, du skall inte känna, du skall inte lita på någon. Med tigandets hjälp får flodhästen vara ifred.”
Jag vill tacka för den otroligt fina respons jag fått efter mitt senaste inlägg om min uppväxt inom Jehovas Vittnen. Det hela tog en mängd energi av mig som tagit många år att samla ihop. Man kan jämföra det lite som att öppna locket till en burk med småkryp. Du har ingen aning om hur stor mängd som kommer att välla ut på samma gång. Men locket måste av, eftersom man vill tömma den fina burken från kryp och fylla den med något annat. Jag öppnar mitt lock sakta. Det stöd och kärlek ni ger mig månar jag om med värme för att sedan lägga i den tömda burken.
När responsen från mitt förra inlägg började visa sig vara överväldigande blev jag nästan förvånad. Min egen förvåning ledde till ett av mitt livs viktigaste insikter. Omständigheterna har varit långt ifrån normala. Jag bodde hos min syster och vi satt i soffan. Jag tittade på henne och sa: ”är det bara jag som känner en förvåning över alla starka reaktioner. Det här har ju varit de vardagliga omständigheterna.. för oss.” Hon kände likadant. Fastän jag förstått i flera år att det inte varit helt rätt... så ringde varningsklockorna högre än nånsin och det hela blev ännu tydligare. Det här är ju det värsta med trångsynthet. Att det hela kan skildra en normal vardag. Bli ”normalt”.
Jag är så tacksam för ert stöd.
Tommy Hellstens ”Flodhästen i vardagsrummet” belyser vad som händer med barn som växer upp i skuggan av bl.a. alkoholism, utsatthet och trångsynt religiositet. Jag rekommenderar starkt hans litteratur och att vända sig till självhjälpsböcker överlag.
Det senaste året har varit väldigt turbulent. Men jag förstår att det varit lavinen som rasat efter en snöbollseffekt ur en livstid av psykisk ohälsa och destruktiva mönster. Jag började min yrkesutbildning inom musikal förra hösten efter flera år av förberedande studier inom branschen så jag var redan väldigt skoltrött och både fysiskt och psykiskt sliten. Efter gymnasiet har jag satsat heltid på att fokusera på mina brister inom sång,dans och skådespeleriet och allt jag behöver förbättra och det är långt ifrån lätt att bli professionell inom 3 huvudämnen. Har inte haft möjlighet att börja dansa förrän nu i vuxen ålder, så har fått börja från grunden. Forma om kropp och muskler (och psyket förstås) och lära sig ett nytt rörelsemönster med koordinationssvårigheter på köpet.
Jag har flyttat över 12 gånger i mitt liv och de senaste 4 åren har jag bytt stad och land varje år. Förberedande liksom yrkesinriktade studier inom musikalbranschen är väldigt kostsamma och jag har på egen hand fått kämpa väldigt mycket med det ekonomiska. När jag blev antagen till yrkesutbildning efter 2 år av avslag till andra skolor tänkte jag ändå nästan ge upp. ”Det är inte meningen att sådana som jag skall försöka leva som dem som faktiskt har råd med sånt här”. Så när jag började skolan i höstas var jag enormt stressad över att inte kunna fortsätta och bostadssituationen i Stockholm gjorde det inte bättre. Jag sökte ca 10 stipendier under året och fick avslag på alla. I samband med flytten från Vasa avslutades ett 4 år långt förhållande så det var ännu en omställning.
Så under hösten fick jag meddelandet av min syster. Hon hade sprungit på en bekant på stan som menade att hon sett vår mamma gå på församlingens möten. Jag visste inte än hur jag skulle förhålla mig till saken, ifall det bara var rykten. Min syster trodde det var ett skämt så hon ringde till och med upp henne för att skratta åt saken tillsammans. Men det var påriktigt. Hon hade gått tillbaka till församlingen och vi skulle acceptera saken. Det ledde till panikångestattack som Mikaela inte haft på flera år. Hon var gravid med min systerson och tankarna huruvida barnets mormor skulle inkluderas i hans liv började snurra.
Jag behövde skapa min egen uppfattning om saken och det stämde tyvärr. För ett par år sedan fick min syster inom JV ett barn vilket då påverkade mamma åt denna riktning. Vad som slog mig mest var den plötsliga vändningen av attityd och återgång till en gammal världsbild. Övertygelse om att det ändå var jag och Mikaela som vandrade längs den felaktiga stigen, en önskan om att kunna ”bringa hopp” i våra liv. Att vi skulle fundera över vad som händer efter döden. Hon ville att jag skulle lyssna på JVs nya rikets sång (namn för gemensamma sångerna som sjungs på församlingens möten) och ville prompt att jag skulle säga att det var bra innan det visade sig vad för slags sång det faktiskt var. På min fråga vad som händer om 10 år ifall jag får barn eller gifter mig och hon inte får närvara eller vara inkluderad så var hennes dåvarande övertygelse att hon ändå skulle varit lycklig i 10 år. Så effektiv kan hjärntvätten vara och så plötsligt kan ett återfall ske. Då var jag tvungen att backa för att inte bli helt knäpp och en distans var nödvändig. Det kändes som om den sista mattan hade ryckts bort från under fötterna och en känsla av att bara falla. Att inte ha någonstans att ta vägen.
Jag försökte fly in det konstnärliga men skadade både armbåge och båda hälsenorna och har gjort långa sjukgymnastprogram sedan dess och kunde inte dansa så mycket jag ville och behövde. På våren gick jag till slut helt in i väggen och var tvungen att sjukskriva mig av psykiska skäl. Stressen och ångesten över det som varit och hur det kommit ikapp tog över helt och jag kunde knappt röra på mig. Jag fattade att jag lagt undan min egen lycka för att bygga upp andra, verkat som psykolog och bollplank sedan riktigt ung ålder och nu kändes det hela förgäves eftersom det krävts så lite för att rasera alltsammans. Den insikten sköljde över mig i form av panikångest, depression, insomnia och den värsta existentiella krisen jag upplevt. En klasskompis handlade mat åt mig då jag inte kunde ta mig ut ur huset eller utföra hushållssysslor. Jag ringde 18 samtal till olika vårdcentraler för att söka hjälp utan vidare framgång. Ett av utmattningssymtomen har varit kraftigt näsblod nästan varje dag och jag fick ta en paus i telefonsamtalen för att jag blödde så mycket. Listan med varningssymtomen för ångest och utmattning var lång, men en sjukskötare på vårdguiden tyckte jag ”skulle gå till apoteket och köpa lite vadd blir det nog bättre skall du se. Inte är lite näsblod något symtom på stress.” Det var otroligt segt att inte bli tagen på allvar. Men det var första steget mot att börja ta sig själv på allvar.
I samband med denna cirkus har gamla sår rivits upp och den posttraumatiska stress som alltid bubblat under ytan runnit ur bägaren. Allvarliga och långsiktiga sömnproblem tog snabbt fart och jag lyckades under några månader inte sova mer än 3-4 timmar per natt samtidigt som jag försökte gå en utbildning med 14 timmar dans i veckan på schemat. Jag var dessutom skadad och gick på sjukgymnastprogram och försökte hänga med i de obligatoriska skoluppgifterna och projekten inom alla 3 huvudämnen. Jag hade svårt att känna mig närvarande och hade en konstant känsla av att någon skulle göra mig illa. Som om det inte räckte med mardrömmarna om nätterna, började de smyga sig på mig dagtid också. Blir nästan lite pinsamt då man flyger i taket av att någon klasskamrat ropar till eller tappar något i golvet. Tron på mänskligheten och tilliten till livet raserade nästan helt. Vill ändå betona att jag sett och känt dem som sträckt ut en hjälpande hand och är evigt tacksam för er.
Det gick inte ihop. Det kändes som om jag inte fick eller kunde göra något som skulle kunna stärka mig. Då fick jag verkligen upp ögonen för de långtgående effekterna av hjärntvätt och psykisk nedbrytning. Jag insåg att det även kommit smygande i form av brist på självvärde och avsaknad av uppfattning om fri vilja och framtid. En oförmåga att kunna säga ifrån eller avgöra vad som är destruktivt beteende både från andra och sig själv. Då inget hände på vårdfronten så tog jag saker i egna händer och hittade en livscoach som jobbar med andning och intuition - Karin Bjärnesand. Terapin går ut på att med hjälp av frigörande andning och meditation, upptäcka och rensa spänningar i psyke och kropp. Jag började dyka in i det undermedvetna, ”skala bort lager av löken”. Sedan dess har mycket hänt. Jag har en lång väg kvar att gå och när det kommer till personlig utveckling är man ju aldrig färdig (vilket är otroligt spännande).
Karin har varit ett ljus i mörkret och jag vill dela med mig mer av den utveckling hon hjälper mig med. Mina lärare på Stockholm Musikalartist Utbildning har varit helt fantastiska under det gågna året. Jag är evigt tacksam för det stöd de gett mig.
Jag var så utmattad och trött på att leva i en dimma där jag hela tiden kände att jag inte förtjänade att leva normalt och att bli tillbakahållen på alla plan. Jag behövde kasta ett tungt ankar för att kunna gå vidare vilket ur skrivandets kraft ledde till ett blogginlägg.
Jag har tackat ja till 3 intervjuer av finlandssvenska medier efter det inlägget. För varje dag som gått har jag insett mer och mer hur förvrängd min världsbild och syn på frihet och livet varit. Hur starkt de undermedvetna rädslorna bubblat under ytan och påverkat min väg i livet. Hållit en tillbaka från att öppet våga växa som människa och konstnär. Jag har hittat till nya människor med liknande bakgrund och de har hittat mig och vi blir flera som känner att vi inte är ensamma eller komplett galna. Det är då det känns värt det hela trots att jag är medveten om att de finns dem som inte är förtjusta i denna publicitet.
Det som slagit mig den senaste veckan var i samband med min intervju på Vasabladet. Intervjun var nästan 3 timmar lång och diskussionen väldigt givande. Jag berättade mer detaljerat om dessa sk. ”herdemöten” inom JV - förhör av ledningen som utförs på församlingsmedlemmar i samband med t.ex uteslutningsprocess eller då man anses ha gjort eller yttrat något osakligt. Jag berättade även om vårdnadstvisten som min pappa tog upp i slutet av lågstadiet då han ville ha hela vårdnaden över oss. Mamma försökte under lågstadiet få det att gå ihop så att vi skulle få bo hos honom de veckoslut han var juridiskt tilldelad. Liksom många andra fall där JV som organisation ställer sig utanför lagen så var han svår när det kom till juridiska förhandlingar. Vi packade väskorna men han dök inte upp på sina veckoslut. Istället kunde han dyka upp slumpmässigt bakom dörren då det passade honom och ställde villkoren att vi alla inklusive mamma skulle umgås som en hel familj inom församlingen eller inte alls. Det kom handskrivna brev i postlådan om hur dödsdömda och vilseledda vi alla var och det kunde ta länge innan han gick bort från dörren där han dök upp nu som då för att prata förstånd med oss. Breven var många och långa, och anklagade mamma för att förvålla sina barns död i harmageddon. Vi lade häftmassa i titthålet så att han inte skulle se att vi var hemma. Vi hade en lång hall där man kunde se rakt in i toaletten från kikhålet. Jag möblerade om så att jag snabbt kunde lägga mig på golvet ifall jag var där då han dök upp, då syntes man inte från dörren. Vi var alltid knäpptysta tills han hade gått. På stan körde han efter oss för att stanna och predika högt om domedagen så man undvek trottoarer nära bilvägen. Vardagsrutiner...
Så när journalisten från VBL efter denna berättelse utbrast: ”men redan allt det här hade ju redan räckt för att han inte skulle fått vårdnaden. Var det inga sociala myndigheter inblandade?”....
Då blev jag åter ordlös ett ögonblick.. ”nej.. nej det var det ju inte.. varför var det inte det?” tänkte jag . Mamma vände sig till polisen men de kunde inte göra mer i situationen än att ge honom en varning.
I samband med att VBL artikeln publicerades fick även JVs pressansvariga yttra sig. Kommentaren löd då bl.a. ”inom organisationen är det väldigt ovanligt att barn omhändertas av sociala myndigheter, vilket tyvärr är vanligt annars i dagens samhälle”.
Nu kommer vi till den kanske viktigaste punkten i denna fråga, central för hela ämnet i sig:
DET ÄR JU PRECIS DET SOM ÄR PROBLEMET!!
Vad är det alltså som gör att det inte syns utåt och blir svårt för skolpersonal och myndigheter att ingripa?
Jo.. bl.a. för att synen på uppfostran och kärlek förkläs i det religiösa. Man lär sig att ”vara tacksam” för att Gud ger dig en chans. Att tiga är att vara tacksam. Att ifrågasätta är att vara självisk och respektlös - att förmedla röster av djävulen. När mamma försökte få äktenskapet att fungera och ville ventilera om vanliga mänskliga tankar och känslor för att hålla ihop familjen blev hon tillrättavisad från pappa och från församlingens ledning. Man menade att det var hennes tvivel som var problemet. Att lösningen skulle innefatta mer bön, läsa mer bibel och att ytterligare stärka sitt band till Jehova som verkade vara försvagat då hon tvivlade på äktenskapet.
När hon föreslog parterapi menade församlingens ledning att hon utåt sett skulle ”skämma ut församlingen”. Att hon ”hade brist på respekt för församlingen och sin man. En kristen kvinna underordnar sig mannen” var budet.
Man har konstant hållit honom och andra liknande fall om ryggen och gör det än idag trots dessa vittnesmål och där kommer även jämlikhetsfrågan in i bilden. Som om det inte vore tillräckligt så väljer JVs pressansvariga att neka eller förvränga vittnesmålen från utsidan vilket inte är enda gången det sker. Jag får intrycket av att det inte skett många förändringar på den fronten. För mig är det tillräckligt bevis på att samarbete mellan stat och församling inte är tillräckligt för att gynna det mänskliga välmåendet.
Jag är medveten om att det är personliga och känsliga berättelser som berör familj och andra inblandade. Men det här är skildringar på hur det hela projicerats i vardagen, i relationer och i uppfostran och därmed ”normaliserats” för oss. Jag har varit i en maktlös position som barn och med rädsla utesluts möjligheter för att yttra sig under trygga omständigheter. För om du aldrig känner dig trygg varken i dig själv eller i din omgivning – vart ska du då vända dig? Om du hjärntvättas till att blint tro att resten av världen vill dig illa och att det enda trygga och genuint kärleksfulla som finns är församlingens bubbla – hur kan du uppleva att du skulle ha något annat val?
Jag ville berätta kort om det som slutligen drev mig till att ta itu med det förflutna i offentligheten. Jag hoppas på något sätt kunna inspirera till att söka hjälp av olika slag för dem som behöver det. Min högsta önskan som människa och konstnär är att inspirera och hjälpa andra. Därför tackade jag ja till en intervju med yleX3M berörande det förra inlägget. Att nå ut till dem som kämpar med att våga stiga ut ur dimman oavsett religiösa eller andra omständigheter som präglas av trångsynthet och psykisk misshandel. Till dem vars innersta önskan är att följa sitt hjärta. På alla sätt. Jag önskar ingen personlig smutskastning av samfundets medlemmar ur denna publicitet eftersom jag tror på kärlek och välmening som en gemensam urkraft, och att vi alla som människor är enade av den. Men jag tror och har sett, att den urkraften är genuin ENBART då den för människor samman. Inte någonsin för att splittra människor.Vänner.Eller familj.
Nedan följer länk till Artikel och radiointervju från Ylex3m samt artikel från Åbo Underrättelser och Vasabladet där jag yttrar mig vidare kring ämnet.
Tack för all kärlek och stöd <3
Intervju yleX3M
https://svenska.yle.fi/artikel/2019/07/18/vi-hade-en-antennkabel-vi-gomde-for-pappa-sa-vi-kunde-se-pa-tv-att-lamna-jehovas?utm_source=facebook-share&utm_medium=social&fbclid=IwAR2DZZdVUw4McNxqTiU8ZqUWkyktAvDFvrmNTm3kXEJdeAXyFj8WyK-Vrz8
Radiointervju ylex3m
https://arenan.yle.fi/1-50243281?fbclid=IwAR0ZnAAnSDZTOsBeDirxzLaNKFWx7h8uINlrVkj-xzBGQtycWJp8YGENaR4
Vasabladet
https://www.vasabladet.fi/Artikel/Visa/303666?shareID=118768-b50a132c2f&fbclid=IwAR1spFkg92l60v8oSDf72p2AYZ9wrIi08p1nDx9IuVFzR-E7F6vQtmYCr9w
Under mitt jobb på Korsholms Musikfestival i sommar fick jag äntligen träffa Anna-Maria Helsing. Hon är en fantastisk dirigent och jag kallar henne ”drottningen av minoriteter”. Vi delar liknande bakgrunder som avhoppare från JV och konsten är en central drivkraft och passion i båda våra liv. Jag hoppas få träffa dig igen och även jobba ihop i framtiden!
0 kommentar(er)
