Det finns många vackra själar därute och det är alltid lika magiskt när man hittar till dem och de hittar till dig. Den 3.10 var en sådan dag.
Två veckor tidigare blev jag kontaktad av ett team från Yle och fick förfrågan att medverka i det finlandssvenska programmet ”Efter nio”. Avsnittet med min medverkan skulle behandla temat ”band” där jag skulle prata ur mina erfarenheter av brutna relationer. Som ni kanske läst från inlägg nedan och i övriga finlandssvenska medier under sommaren, är referensen min tidiga barndom inom Jehovas Vittnen. Om efterdyningarna av att ha lämnat församlingen och den förlorade kontakten med släkt och familj.
Jag tackade ja, och flög till Helsingfors över dagen för inspelning den 3.10. Intervjun och programmet i i länkar nedan. Kan ses från utlandet.
Hela programmet:https://arenan.yle.fi/1-4590194
Med endast 1 timmes sömn natten innan, ett känsligt ämne och 3 kameror riktade mot mig fanns det mycket som jag bet mig i tungan för. Av respekt för andras tro, för de inblandade och för min egen psykiska hälsa. Men jag kunde inte befunnit mig i en mer varm, välkomnande och lugn miljö. Programledarna och hela teamet bakom var helt fantastiska. De bemötte mig så fint och såg verkligen till att skapa bästa möjliga förutsättningar så jag kunde känna mig trygg. Jag fick även framföra ”Gabriellas sång” - en sångtext som är och varit min klippa i stormen.
Hur har min religiösa uppväxt påverkat mig? – En väldigt övergripande fråga som förstås har ett övergripande svar. En religiös uppväxt är jag ju verkligen inte ensam om att ha och det kan förstås vara på gott och ont - eller i många fall bara upplevas vara på gott! Det finns många fina riktlinjer inom religiös uppfostran. Att växa upp med värderingar som generositet, medmänsklighet, gemenskap...listan är lång.
Av just mina erfarenheter har många av dessa värderingar inte speglats på ett sätt som stöder människans utveckling utan som något lagbundet och begränsat i religionens namn. Förhållningssätt som dessutom strider mot barnens rättigheter. Läs gärna tidigare blogginlägg för en mer ingående förklaring om JVs trosuppfattning för att få en förståelse för sammanhanget och texten nedan.
I Tommy Hellstens ”Flodhästen i vardagsrummet” beskrev han 3 destruktiva regler som utvecklas i ett hem som präglas av trångsynt religiositet.
”Du skall inte tala, du skall inte känna, du skall inte lita på någon.”
Dessa regler berövar människan kontakten med både sin omgivning och sina egna känslor och isolerar henne från dem. Dessa regler påverkar mig starkt än idag.
Min världsbild har formats under dessa extrema omständigheter. En världsbild som delade in världen i ”vi” och ”de". Som nämnt i tidigare blogginlägg kallades församlingen för ”sanningens skola” och det som på något vis var knutet till världen utanför (icke-vittnen, de”världsliga”) så var vilseledande och som man skulle hålla sig borta från. Därför är det t.ex. inte vanligt att barn inom Jehovas Vittnen utövar hobbys i gemenskap med andra icke-vittnen, som t.ex olika lagsporter, för att undvika att unga vittnen beblandar sig med ”dåligt sällskap” med risk för att utsättas för världsliga inflytanden och omvärldens värderingar. Detsamma gäller förstås synen på övriga relationer med icke-vittnen. Jag tror inte att något som delar upp världen i ”vi” och ”dem” någonsin är hållbart eller leder till något enbart gott.
Avsaknad av självvärde...till medberoende
Ett ord jag tänker på då jag får frågan hur barndomens omständigheter påverkat mig är ordet självvärde. När man lär sig distansiera sig till sin inre värld blir jaget främmande. Man förstår inte vad det egna jaget innebär och därav inte heller hur man skall vårda det. En stabil självkänsla är en stark grund för att bygga goda band till andra. När jaguppfattningen är svag förlorar man sig själv lättare i andra människor och faller lättare offer för destruktiva relationer. Ett medberoende uppstår för att konstruera ”det falska jaget”och man tror sig inte vara värd mer än det man upplever att livet tilldelar en. Livet styr dig på autopilot. Att lyssna på sina egna känslor har ju inte funnits med i bilden.
Tiden efter församlingen blev därför år av imitation av omvärlden för att försöka passa in på nåt sätt. Eller iallfall låtsas att man hade nån sorts egen vilja och identitet för det verkade alla andra ha. Jag tränade och tävlade i badminton i många år. Innerst inne var jag inte en tävlingsmänniska och jag ville hellre sjunga, dansa och spela. En lagsport hade nog varit mer optimalt för mig för att vidga ett större socialt nätverk. Hela idrottsgrejen var egentligen någon annan som levde ut sina idrottsdrömmar genom mig och som inte gick med på att lägga pengarna på någon annan form av aktivitet. Men jag tackade och tog emot eftersom jag inte ännu i tonåren förstod att det egentligen fanns något som hette självförverkligande. Jag kände att jag skulle tiga och vara tacksam för det som gavs mig efter det strikta livet i församlingen. Det ekonomiska spelade nämligen stor roll då varken mamma eller jag hade haft råd med sång,dans eller instrumentlektioner. Den frågan tampas nog många barnfamiljer med när det kommer till hobbys. När den lokala teaterföreningen satte upp shower och revyer i samma byggnad där jag tränade varje dag brast mitt hjärta alltid extra mycket. Det var jobbigt att inte få vara med. Det fascinerande här är att den medverkan var ju kostnadsfri och det troligen såg ut från utsidan som om jag valt det själv. Jag hade år av träning i att dölja mina innersta känslor och visa upp ett gott leende. Men för mig var det långt ifrån självklart att stå upp för den innersta rösten för den hade alltid varit kvävd. Till och med min tränare uppmuntrade mig ju (vilket var underbart)att gå med, men jag blev bara ledsen - av mitt eget motstånd som jag då inte kunde lägga ord på. Vad skulle hända ifall jag började stå upp för det jag vill? Det fanns liksom inte. Jag ser tillbaka på en femtonårig flicka med enorma behov av att få utlopp för sin kreativitet.
Jag vill ändå betona att jag var omgiven av jättefina människor i min idrottsförening och de åren har medfört många skratt, fina minnen från träningar och turneringar och vänner för livet!
I slutet av gymnasiet fick jag nog. Av många orsaker. Av att inte få känna på mitt innersta. Av att vara omgivningen till lags och inte utvecklas som person. Att vara psykolog för de vuxna i mitt liv då rollerna borde varit ombytta. Av att bli utnyttjad och överkörd i nära relationer. Jag kunde inte lägga dessa ord på mina känslor ännu då, och min jaguppfattning var fortfarande svag och sårbar. Jag tog chansen att lämna stan. Jag sökte till musiklinjen på Axxell Lappfjärds folkhögskola och hittade till musiken, österbotten och en gemenskap för livet. Det var det bästa året i mitt liv.
”Med vilka känslor ser du tillbaka på din uppväxt”?
När jag hör ordet barndom eller hör andra prata varmt om sina barndomsminnen så känner jag fysiskt inte så mycket. Inte den där värmen i bröstkorgen som många beskriver. Det betyder inte att det inte fanns fina stunder. Men det betyder att något som varit fruset fortfarande är det. När jag ser mig själv som en liten flicka är hon djupfryst och paralyserad. Av rädsla för döden, för att bli övergiven.. Att bli övergiven skulle ju innebära det eviga dödsstraffet och jag skulle enbart haft mitt sjuåriga jag att klandra. Enligt min dåvarande världsuppfattning.
Jag har väntat på döden sedan jag föddes. Varit på alerten för domedagen. Känslig för höga, plötsliga ljud. Sovit ytligt. Utvecklat märkliga fobier. Känt ett dåligt samvete, skuld och skam inför familjen och gud. Den djupfrysta, paralyserade flickan inom mig behöver tinas upp.
”Förlusten av barnegenskapen leder till att barnets psykiska struktur börjar förändras när barnet närmar sig vuxenlivet. Barnet utför nu psykiska omorganiseringar i den förändrade situationen. Detta sker så att barnets jag delas: allt det sårbara, hjälplösa,sannfärdiga, enkla och tillitsfulla hos barnet, det som är beroende av andra- allt det här sänker sig allt djupare ned i personligheten, i dess urhav”
”En vrede som inte får uttryckas..har en oerhörd dynamik. Därför behöver barnet stora mängder energi för att behärska det..barnet börjar odla ett drag i sin personlighet som på sätt och vis är hatets motsats. Barnet blir då mycket snällt och fogligt: det blir en människa som vill vara alla till lags... Vrede, hat sorg och rädsla och andra känslor som ensamhet, övergivenhet lägger sig alltså i urhavet inne i barnets person där de genomgår ett slags djupfrysning.”
Ur Tommy Hellstens Flodhästen i vardagsrummet
Avsaknad av den fria viljan
Jag har aldrig varit barn.
Ända sedan jag kom från BB var jag på möten, klädde mig propert för dem och för att gå från dörr till dörr. Begränsad av församlingens riktlinjer. Levt en schematisk och strikt vardag när jag i själva verket innerst inne var en fri själ. Att sitta still på 2 timmars möten flera gånger i veckan efter långa skoldagar.. inte konstigt att jag och min syster ”sprang på toaletten” flera gånger under mötena. Då blev man tillsagd av tillsyningsmannen. Det var viktigt att inte ifrågasätta församlingens förhållningsregler, eller pappa, som ofta menade att Jehova kommunicerade genom honom. Som barn tror man att de vuxna vet bäst. Det fanns inte mycket plats för ett barn att tryggt få utforska sin fantasi eller sin miljö utan den duken var färdigmålad. Omänsklig begränsning i nyfikenheten. Att inte ha friheten eller uppmuntran att utforska sitt inre. Allt det som är viktigt för en hälsosam personlig utveckling, och som utgör grundläggande mänskliga rättigheter.
I dagis och lågstadiet började dubbellivet. Jag passade inte in där men kunde inte heller möta hemmets eller församlingens krav. Jehovas Vittnen firar inte några högtider eller kalenderdagar av olika bibliska skäl. Jag deltog inte i religionsundervisningen förrän slutet av lågstadiet. Vi skulle inte delta i pyssel och projekt vid halloween, jul, påsk, födelsedagar, namnsdagar.. listan är lång. På morgonsamlingar när folk skulle resa sig för att sjunga nationalsången eller den blomstertid nu kommer satt jag ner eller lämnade lokalen. Med tiden växte sig samhörighetsbehovet sig starkare och jag började fuska på bägge fronter. Jag deltog gradvis mer i julpysslet i skolan och gjorde morsdagskort.. för att sedan kasta det i soporna påvägen hem. Om jag hade något mer åtsittande plagg på mig böt jag snabbt om i skogen påvägen hem. Så småningom ställde jag mig upp på morgonsamlingarna men höll ändå händerna knutna så att Jehova skulle veta att jag tänkte på honom. När jag började följa med skolbesöken till julkyrkan satt jag med händerna knäppta hela tiden. Med tiden började jag mima med under morgonsamlingarna för att inte verka konstig och undvika alla följdfrågor om jag inte sjöng. Jag sjöng bara med påriktigt ifall vi hade simning på gymnastiken samma dag för då kunde jag passa på att döpa bort mina synder i smyg såfort vi dök i bassängen. Då kunde jag inte göra det på samma sätt som man döper vittnen påriktigt för då skulle någon märkt vad jag höll på med så jag höll istället bara andan extra länge under vattnet för att visa Jehova att jag förstod att straffa mig själv lite på samma gång. Sådan bild av gud hade jag.
Häromdagen tog jag ett exemplar av Vakttornet (litteratur inom JV) av några Jehovas Vittnen som stod utanför min tunnelbana för att jämföra texterna nu och då. Upplägget var fortfarande mycket bekant. Texten löd under rubriken ”varför ska man hedra minnet av Jesu död” och var ett exempel på hur ett samtal med ett Jehovas Vittne skulle kunna gå till. Nedan ett utdrag ur dialogen:
”Marielle: Om vi ska kunna förstå det här måste vi börja med Adam och Eva. Vilken situation uppstod egentligen när de syndade? Vi kan se det i Romarna 6:23. Skulle du vilja läsa det?
Sandra: Visst. Det står: Ty den lön synden betalar ut är död, men den gåva gud ger är evigt liv genom Kristus Jesus vår herre.
Marielle: ..Det här var en enkel regel som Gud slog fast i början av mänsklighetens historia: lönen, eller straffet, för synd är död... och när de på det här sättet var olydiga mot Gud, syndade de. De valde alltså att bli ofullkomliga och syndare. Det valet fick fruktansvärda följder inte bara för Adam och Eva utan för alla deras avkomlingar...Vår Gud är helt rättvis och bestämde därför att Adam och Eva skulle dö för sina synder men att vi andra skulle få ett hopp.”
Ur ”Ett samtal med Jehovas vittnen” - Vakttornet förkunnar Jehovas Kungarike 1 april 2015 s.12-13.
Många lever hela sitt liv i skuggan av de 3 grundreglerna som utvecklats i ett hem med en flodhäst i vardagsrummet. Den onda cirkeln sluts då de sedan tidig ålder lärt sig att tiga. Det finns nog fortfarande en del som jag och Mikaela inte diskuterat för att vi varit så programmerade av dessa regler.
Att klippa banden
Av orden ur temat för intervjun: ”Banden som förenar oss” kommer jag inte att tänka på biologiska band. Familj behöver inte vara biologiskt. Det kan nog även dem som inte är separerade pga några bibelcitat intyga. Men vägen till att acceptera det har varit lång. Nedan en upprepning från tidigare blogginlägg:
"När man blir utesluten ur Jehovas Vittnen så talar ingen av församlingsmedlemmarna med dig mer. Du blir bemött som om du upphört att existera. Församlingen och släkten är ju ditt enda nätverk eftersom du inte ska umgås med någon utomstående. Så du blir utfryst för livet av dina närstående. Ett av fler bibelreferat som uteslutningen grundar sig i:
” Aposteln Paulus varnade korinthierna för att låta en broder som medvetet syndade vara kvar bland dem. Han jämförde inflytandet av en sådan man med hur surdeg kan få en deg att jäsa. Han sa: ”Lite surdeg får hela degen att jäsa.” Och han uppmanade dem: ”Avlägsna den onde mannen ur er krets.” (1 Kor. 5:6, 11–13)
På JV’s egna hemsidor kan man läsa fler referat och mer om deras synsätt och motiv för uteslutning
https://www.jw.org/sv/publikationer/tidskrifter/w20150415/regler-f%C3%B6r-uteslutning-baseras-p%C3%A5-k%C3%A4rlek/"
I en bortklippt del av intervjun förklarade jag uteslutningsfenomenet mer ingående. Hur de som stannar kvar i församlingen sörjer eftersom vi som lämnat har valt bort ett liv från Jehova och därför inte kommer att få leva förevigt i paradiset med dem. De anser att denna korta tid på jorden är värd väntan för att vi skall komma tillbaka och få överleva harmageddon, för att sedan vara förenade i evig fred och ungdom. Men för att de skall ske finns ingen kompromiss utan man utsätter de som lämnat för ”ett så starkt psykiskt lidande att de inte skall undgå något annat val än att komma tillbaka”.
Jag kunde se min biologiska familj för de människorna de innerst inne var. Utöver deras tro. Sorgen för mig har varit att de genom omänskligt strikta levnadstyglar och krav på sig själva (enligt min åsikt) kväver människorna under och den familj vi skulle kunna varit. Samtidigt vill jag acceptera dem för deras tro och inte försöka ändra på någon. I det här fallet är det inte upp till mig ifall vi inte kan vara en hel familj. Då det motiveras i kärlekens namn blir det omvänd psykologi och nästan omöjligt att kunna greppa. Det utgör en av de högsta trösklarna för att prata om situationen i offentligheten. Rädslan för att ”stänga dörren” som även grundar sig i en gammal gudsfruktan.
Men jag kände mig alltid distansierad till min familj. Jag var aldrig trygg någonstans. Inte hemma, inte i församlingen. Samma människor som påstod sig älska dig tog ändå Jehovas eller församlingens parti i första hand. Det finns en stark tendens att prioritera ryktet i församlingen framför kvaliteten på de egna relationerna. Ända från att jag var riktigt liten, från så långt jag kan minnas , så har den känslan av distans från familjen grundat sig i denna fråga:
Var finns den villkorslösa kärleken?
När jag observerar min emotionella värld idag märker jag fortfarande att jag har ett ohälsosamt förhållningssätt till att fela och göra misstag. Jag har en tendens att flyga lite extra högt i taket och mitt hjärta klappar extra hårt av vanliga mänskliga misstag. Som om det var kört varenda gång. Jag märker det i skolarbeten, i hushållssysslor, på arbetsplatser, i olika relationer.. som om hela världen vilade på ens axlar.
Ett av de starkaste minnena från tiden då jag började dra mig från mötena var då jag och Mikaela var på middag hos ett par från församlingen. Paret var medvetna över min ökade frånvaro från mötena och det kände som om dessa besök ordnades för att upprätthålla gott sällskap för oss . Mannen slevade upp pasta åt mig och frågade hur mycket jag ville ha. ”Inte så himla mycket..” sa jag och hjärtat åkte upp i halsgropen. Nu hade jag avslöjat min ökade världsliga påverkan ännu mer, yttrat ett kraftuttryck. Vad skulle hända nu?
Mannen avbröt sitt pastaslevande, tystnade och tittade strängt på mig. ”sa du himla?..” frågade han prompt. Jag blev väldigt nervös. Efter maten satt jag med kvinnan på deras soffa och hon tog upp diskussionen om min frånvaro från mötena. Jag kände mig så full av skam och kände hur tårarna brände bakom ögonen och ljög om att jag behövde springa på toaletten och gick snabbt iväg . Men kvinnan hann se att jag grät och bad mig komma tillbaka och sätta mig i hennes famn. Jag kommer aldrig glömma den bisarra och förvirrande känslan då hon strök mig över håret och sa med en lugn och kärleksfull ton: ”du vet, djävulen ser allt. Du kan inte gömma dig från honom.”
Dessa ord skulle alltså vara kärleksfulla, tröstande ord då jag var liten. De återkom ofta i liknande sammahang. Om inte Jehova såg nåt, såg djävulen det och dina tankar och känslor var tydligen också lika blottade för dem. Jag byggde kojor av tjocka lager för att kunna gömma mig där och ”dämpa sändningen” mellan mina tankar och Jehova. Rullade in mig i madrasser ibland också för att vara skyddad. Det låter lite roligt då det låter som dagens internetuppkopplingar. Men det var på största allvar för mig då.
Jag har aldrig känt mig riktigt trygg i hela mitt liv. Jag kände hela tiden ett flyktbehov men visste inte vart. Hela min omgivning ville ju intala mig att jag var på världens tryggaste plats – församlingen med den enda sanna läran. Så länge man bara levde enligt bibelns rättesnören och strävade efter en fullkomlig livsstil utan synder så skulle allt vara frid och fröjd.
De klippta banden har gjort att jag alltid känt mig ofullständig. Den tomhet som kommit med att inte ha det sociala nätverk man behöver har jag försökt fylla med annat och den vägen har varit trasslig. Varje individ är unik och har sin egen resa och jag brukar fästa mycket vikt vid att uppskatta det man har. Men jag är människa också. Jag har känt en sorg över att t.ex inte ha den släktgemenskap och traditioner som jämnåriga haft, och känt mig utanför. När någon suckat över hur deras morföräldrar aldrig slutar oroa sig över att de inte äter tillräckligt eller hur stark vänskap de delar med sina kusiner. Hur ett stabilt och hälsosamt föräldraskap egentligen bör se ut har jag börjat förstå först nu. De vuxna som funnits efter tiden i församlingen har inte varit hela själva pga deras egna omständigheter och bakgrunder. Så jag har saknat en trygg bas. Jag vet inte riktigt än var jag hör hemma. Jag söker ännu den tryggheten och det är nu jag börjar förstå att jag måste hitta den i mig själv var jag än är. Men jag har inte haft den speglingen i mitt liv. Ingen som varit trygg i sig själv så för mig har det aldrig varit någon självklarhet.
Klippet i början av intervjun var från seportaget ”Bland änglar och demoner” som spelades in 2012 där mamma berättade sin historia som utesluten ur samfundet. När jag ser den lilla flickan i blå tröja prata och vifta med händerna blir jag både fnissig, sorgsen och arg. Den flickan var omtänksam men dock så splittrad. Jag vill säga henne att hon skall våga lyssna på sin inre röst och inte spegla sig i sin omgivning. Jag vill krama henne och säga att hon inte skall försöka vara alla till lags. Jag vill slita bort henne från alla destruktiva relationer som medberoendet medfört. Från människor som utnyttjar henne. Visa henne sitt riktiga självvärde och lära henne värna om det istället för att hälla ut sitt hjärta till höger och vänster. Jag vill ge henne en kopp te och en varm filt och säga
”Här är jag, här är vi. Vi är nu. Stanna upp och andas in livet, för det finns i dig. Bara i dig, ingen annan.”
Hur ser du på framtiden?
- Jag hoppas jorda mig i mig själv, få balans i livet och känna i min kropp att livet är mitt att leva och ingen annans. Jag hoppas få tillit till livet. Jag hoppas få röra människors hjärta med musiken. Samla mod att öppna mitt eget hjärta först. Att få tillgång till all min fulla kraft och vara den bästa versionen av mig själv. Tina upp den djupfrysta flickan inom mig, värma henne och stanna vid hennes sida föralltid.
Det är nu som livet är mitt. Jag har fått en stund här på jorden, och min längtan har fört mig hit. Det jag saknat och det jag fått.
Det är ändå vägen jag valt. Min förtröstan långt bortom orden..som har visat en liten bit av den himmel jag aldrig nått.
Jag vill känna att jag lever, all den tid jag har... ska jag leva som jag vill. Jag vill känna att jag lever, veta att jag räcker till.
Jag har aldrig glömt vem jag var. Jag har bara låtit det sova. Kanske hade jag inget val. Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag. Kunna vara stark och fri, se hur natten går mot dag.
Jag är här och mitt liv är bara mitt...och den himmel jag trodde fanns..ska jag hitta där nånstans.
Jag vill känna att jag levt mitt liv.
Gabriellas Sång, i "efter nio." Komp av Matilda Wikström. Länk nedan
0 kommentar(er)
