När man blundar och stillar sinnet är andningen det enda som är. Den symboliserar livet på så många sätt. Nuet är livet och inget annat. Andningen för mig är min varmaste kram – och vassaste knivhugg. Den är min bästa vän och min största fiende. Den är mitt liv och min död.
Allt vi känner sitter i andningen. Den berättar för oss om kvaliteten på olika destinationer på vår livsresa. Minnen. Som kan vara en härlig och varm djupsuck men också låsningar och spänningar.
I tidigare blogginlägg berättade jag om när jag gick in i väggen i våras och krisen som ledde till det. Den livstid av ouppklarade känslor som jag inte fått utlopp för eller kunnat lägga ord på.
Jag var och handlade rekvisita till min senaste Everyday Musical – video ”I just have to dance like this” på ett stort loppis när jag kom över en bok av Eckhart Tolle – ”The power of now”. Den stod i bokhyllan och stirrade på mig med ett vackert himmelsblått omslag. Boken och titeln tilltalade mig något vansinnigt starkt och det var så självklart att jag skulle plocka upp den. Något med boken viskade ”det här är nyckeln till dig”. Det var i mars 2019. Den boken, följt av en lång rad övrig självhjälpslitteratur, blev min nyckel till nuet och min andning . Nyckeln till mig.
Jag har tagit sånglektioner i några år nu, bl.a på min musikerutbildning i Finland, Balettakademien i Stockholm, musikteaterskolan i Bjärnum.. men det är först nu på min professionella musikalutbildning som jag börjar få en riktig förståelse för hur min andning har påverkat mig och hur en skadad självkänsla påverkat andningen. Jag har en ytlig andning och kroniska spänningar i axlar och kroppen som jag haft hela livet. Jag börjar få en förståelse och kärlek till dom spänningarna som sitter i från vad det förflutna fört med sig. Hur spänningar i kroppen påverkar rösten, klangen och andningen – som är bränslet för att orka sjunga. Andningen är vingarna för det sångtekniska (särskilt inom musikal där du bör kunna sjunga och dansa samtidigt) och det känns enormt frustrerande att inte ha tillgång till sin djupandning och fulla röstkapacitet när spänningarna sätter stopp.
Om morgnarna stiger jag upp kl.6 och åker till skolan för att öva sångteknik. Jag inleder alltid med att träna andning. Känna efter var man är idag, vilka känslor som uppstår - är jag extra låst/spänd idag eller känns det flödigare just nu?... Genom andningen scannar man samtidigt sin kropp och landar i sig själv och ögonblicket. Det är livsviktigt-och skitjobbigt.
I snart ett år har jag försökt få samtalsterapi via den offentliga vårdsektorn och söker fortfarande hjälp. När det finns så mycket obearbetade och överväldigande känslor som bubblar inom en så kan det vara extremt svårt att ta sig an att bara sitta ensam i ett rum-och andas. Många som är i kris eller är i psykisk obalans undviker helst att stilla sig och distraherar gärna sig själva med vadsomhelst för att undvika de jobbiga känslor som kan uppstå. Det vet jag verkligen eftersom jag själv hittils haft en splittrad och fartfylld livsstil för att undermedvetet slippa ta itu med allt som det förflutna fört med sig.
Att leva i det förflutna ger dig inget – men att konfrontera de rädslor och blockeringar som obearbetade upplevelser fört med sig är essentiellt för att uppleva ett friare liv. För mig betyder ett friare liv att kunna älska sig själv villkorslöst, glädjas för andra, förmåga att vara tacksam för de minsta sakerna, kunna se det vackra i andra människor, förmåga att dela med sig oavsett vad du besitter.. listan är lång, och det jag främst tänker på – att vara i balans. Balans är något jag precis börjat utforska. Vad betyder det egentligen, att vara i balans?
Jag tror att utöver de mänskliga grundbehoven som kost,sömn, närhet.. så har varje indvid sina små guldfrön som de behöver få plantera regelbundet för att uppleva mer balans i sin vardag. För mig är det att få musicera och skriva musik. Behovet av kreativitet och självförverkligande. Min musikalutbildning är intensiv med 42 timmar undervisning i veckan och så kostsam att jag behöver jobba om helgerna. Utöver det behöver vi elever träna sångteknik på fritiden samt göra det arbete som skådespeleriundervisningen kräver (research, karaktärsfrågor, replikövning etc) för att hänga med i undervisningen. Så jag har knappt med tid över för att så mitt guldfrö som jag så gärna vill. Det knäcker mig mer och mer ärligt talat, trots att jag går en konstnärlig utbildning på heltid. Varför jag skriver om det nu är för att jag märker av det i min andning. Behovet av att få gå min egen kreativa väg växer sig så stark varje dag att t.om. min kropp försöker få min uppmärksamhet.
Andningen må vara en viskning - men att ge den tid och lyssna på vad viskningen yttrar – är första steget hem.
Hela första året på min yrkesutbildning präglades andningsövningarna av tunga, ångestfyllda känslor. Jag klarade inte av att öva andning mer än några minuter åt gången, och de 8 minuterna var dagens längsta. Jag märkte att bägaren rann över så fort jag satt mig ner i ett tyst rum och skulle unna mig så mycket syre jag fick in. Det sa stopp rätt fort och andningen åkte upp i halsen, jag blev andfådd och började om. Med tid och tålamod började jag få in mer luft och det sa inte stopp lika fort men däremot blev andningen hackig då de yttersta spänningarna började ge efter. Man kan jämföra känslan med då en bil bromsar in hackigt och föraren blir frustrerad. Jag har själv inte körkort men har oftast observerat en frustration från min medmänniska i förarsätet :D
Nu har det gått några månader och jag har kommit en god bit påväg! Mina andetag är mjukare, mer riktade , flödiga och längre. Nu tycker jag att det är den finaste stunden på dagen och jag integrerar massa kärlek till min andning och mina lungor istället. Andningsstunden har blivit en betydelsefull rutin för min personliga utveckling och den stund på dagen då jag tar hand om mig själv och lyssnar. Lyssnar på den viskande rösten och svarar med ”okej, jag hör dig, idag är det på detta viset.”
Målet är att få ner andningen i kroppen och kunna utnyttja lungornas fulla kapacitet för att med tiden fylla dem på snabbare andetag – som krävs i sången och särskilt i snabba och utmanande musikallåtar. Den här hösten har utmaningen främst varit att släppa tag om de spänningar i övre magmusklerna som håller i sig vid utandning. Att andas ut har nästan känts lite läskigt, som att ta ett stort hopp från en klippa. Det finns så mycket som andningen står för. Det utgör grund för liv. Så att släppa taget om en spänning – kan kännas som att släppa taget om allt man försöker hålla hårt fast vid i livet. Då har vi den viskande rösten där igen – som kanske faktiskt talar om för dig att det finns något du behöver släppa taget om för att andas – för att leva.
För varje motstånd i mitt andetag – blir jag påmind om den energi som har knutit sig till en boll i min kropp och lägger krokben för att leva mitt liv idag. Men vissa eldar är till för att gå igenom. Nu är tiden att andas igenom den, vid hopp om att kunna vara friare i min röst – och i min kropp och själ.
Fortsätt andas, fortsätt älska. Jag är så tacksam för att jag faktiskt har lungor att andas med och får finnas.
Kram på er!
0 kommentar(er)
