Rebecka Sretenovic

  Sitter på en klippa i solnedgången. Vid vattnet. Lyssnar på vad moder jord har att säga. Efter en skön midsommar i Nagu skärgård.

Efter ännu ett intensivt studieår med sång, dans och teater i livliga Stockholm är det en befrielse att få stilla sig och andas ut. Jorda sig med naturen. Jag försöker nu, mer än nånsin i mitt liv, hitta nånstans att jorda sig i livet. Någonstans jag kan känna att jag hör hemma. Var man ska börja? Jo, börja med att hitta trygghet i sig själv. Det här året har jag insett hur livsviktigt det är. Men jag har främst börjat förstå i min kropp hur svår och lång den processen faktiskt är, särskilt om du saknar ett socialt nätverk och trygghet.
Nedan följer en kort första inblick i min tidiga barndom och uppväxt inom trångsynt religiositet. Detta är en ytterst kort sammanfattning, en liten bråkdel av våran historia och samtidigt det första myrsteget mot hela sanningen. Om den psykiska tabubelagda misshandel som förekommer världen över än idag.

Jag växte upp i en liten skärgårdsstad i södra Finland. Pargas. Vi var en familj på fem stycken som flyttade hit från Stockholm då jag var liten. Jag, mina två storasystrar, en mamma och en pappa.

Vårat liv bestod av att gå på församlingens möten tre gånger i veckan.

Jag föddes in i den kristna sekten Jehovas Vittnen, och hela familjen var med.

Mina föräldrar hade träffats inom organisationen och gift sig som unga. Mina morföräldrar, moster och kusiner var även medlemmar.

Idag har jag lämnat församlingen, utbildar mig till professionell musikalartist och har kontakt med min syster Mikaela som också lämnade JV som ung. Min äldsta storasyster,min pappa och resten av ovannämnd släkt är fortfarande vittnen och vi har inte haft kontakt på över tio år.

Församlingen var mitt nätverk då. Inom JV var oftast hela familjer med, för du hade inte kontakt med dem som inte hörde till församlingen. De ”världsliga”. Så det var skralt med jämnåriga vänner. Min syster Mikaela och jag underhöll ändå varandra hemma med en massa knasiga lekar. För att inte glömma mina vänner stenarna och kottarna som jag samlade på. De lärde mig mycket om moder jord.

Vi gick i statlig skola, eftersom det hör till lagen. Men på kvällarna fick vi lära oss att den enda sanna skolan var församlingen. ”Sanningen” pratade man om då man refererade till JV’s tro. Sanningens skola. Om jag ville leka med någon klasskamrat som ej hörde till församlingen, behövde jag läsa minst en timme bibelstudier hos kompisen så att lekstunden inte skulle medföra världsliga felaktiga inflytanden. ”Gula boken” kallade vi den, JV’s barnbibel så att säga. Den hette ”Min bok om bibliska berättelser”. Jag blev snabbt opopulär bland kompisarnas föräldrar och det blev ännu svårare att få några vänner.

Min far var en mycket fanatisk man. Han var serb och flyttade från det dåtida Jugoslavien till Sverige som ung. Min farmor som flyttade med var svårt manodepressiv. Farfar har jag aldrig träffat.

Pappa var extremt troende och projicerade bibelns och Jehovas vilja på det mesta i vardagen, i äktenskapet och i vår uppfostran. Församlingen och pappa målade upp en väldigt grym och dömande bild av Jehova som gud. Sekten tolkar bibeln väldigt strikt och därmed lever du livet med strama tyglar och en konstant rädsla för att göra fel, för att bli straffad, för döden och för att gud och människorna runt dig (församlingen) skall vända dig ryggen. Skrämseltaktik var vardagsmat, en känsla och övertygelse om att konstant vara bevakad av ett dömande öga och ryggen aldrig fri.

Man kan säga att Jehovas Vittnen har en tro med en liknande grund som den evangelisk lutherska,  men med en mycket striktare Bibeltolkning. Man talar om JV som en ”kristen sekt” fastän församlingen i många fall nekar titeln. För dig som läser är det kanske bekant att Jehovas Vittnen har en tradition av dörrknackning för att sprida sina trosuppfattningar.  Centralt för tron inom JV är att människorna på jorden idag lever i ”de sista dagarna” i ”den onda tingens ordning” under Satans regim, som fick sin början då Jehova kastade ut Eva och Adam ur Edens trädgård efter att ha ätit av den förbjudna frukten. Med ” de sista dagarna” avses Bibelns löfte om att jorden snart skall bli ett paradis där de rättfärdiga skall få leva förevigt i fred och grönska, och de döda skall återuppstå för att få en chans att platsa i paradiset. Detta paradis uppenbarar sig efter Harmageddon (domedagen), det slutgiltiga kriget mellan Jehova och Satan.  Genom att knacka dörr vill JV sprida det de kallar för ”de goda nyheterna” om att den onda världsordningen närmar sig sitt slut. Men eftersom alla inte är rättfärdiga för att återuppstå eller överleva harmageddon, vill JV genom dörrknackningen försöka rädda så många världsliga människor som möjligt från att dö i Harmageddon genom att ge dem en chans att välja att tjäna Jehova. Välja ”sanningen”.

Så det gällde att vara en plikttroget vittne, aktiv i församlingen och på bibelstudierna, i dörrknackningen från den dag du lärde dig gå och att aldrig ifrågasätta något. Jag kommer ihåg då jag var fyra år och gick med pappa ”i tjänsten” som man kallade dörrknackningen. Vi plingade på en dörr och han räckte fram ett av JV’s tidsskrifter Vakttornet som man delade ut och hade som studiematerial. ”Ge den här till personen som öppnar och fråga ifall denne vill ha något att läsa” sa han. En man öppnade. Jag var iklädd en blå kjol med akvariefiskar på, och en vit finskjorta. Jag log, räckte fram tidskriften. ”Vill du ha något att läsa?" frågade jag. Mannen som öppnade blev arg och röt till: ”NEJ TACK!!!” och smällde igen dörren.  Min far blev mycket upprörd och berättade för mig att denne man nu har vänt Jehova ryggen och kommer att straffas och dö i Harmageddon. Jag var fyra år då, och fastän jag var livrädd kunde jag redan då inte låta bli att tänka:
”Jag hade också smällt igen dörren.”

Skrämseltaktiken i församlingen och uppfostran var effektiv för att inte vi skulle utforska världen eller ifrågasätta församlingens struktur. Församlingen gav en bild av de ”världsliga” s.k. icke-vittnena som okunniga, förlorade eller syndiga själar som antingen medvetet vänt Jehova ryggen eller inte visste bättre. Alla intryck du fick från icke-vittnen och den världsliga världen sades vara förmedlade röster från djävulen själv, röster som skulle få dig att vända Jehova ryggen.  Därav följer en livslång skeptism och förvirring inför val av den fortsatta vägen i livet. Idag är jag betydligt mer klarsynt och vuxen. Men på grund av detta tampas jag ändå mer än någonsin med existentiell kris och posttraumatisk stress som smyger sig in i form av sömnproblem, ångest, mardrömmar, höga tvivel på sig själv och en känsla av att livet närsomhelst kommer att tas ifrån mig. För det här med att få sjunga och vara fri i sitt konstnärsskap, att faktiskt få ha en röst.. det känns som om det är för bra för att vara sant. Så jag vågar ännu inte unna mig själv att slappna av i det. För det hela måste ju sluta i katastrof, för det är ju förutspått..eller?

 Inom JV firar man inga högtider alls av olika bibliska skäl. Jul, födelsedagar, midsommar, nyår, traditioner överlag var uteslutet. Flaggan och nationalism fick inte heller firas, så då det sjöngs nationalsången i skolan skulle man vara tyst eller helst lämna lokalen. Då det pyntades inför jul eller Halloween i skolan fick jag göra andra uppgifter. I dagis och skolåldern började därför ett dubbelliv fullt av skam och dåligt samvete ta fart. Då jag fyllde år och klassen sjöng för mig, var jag livrädd att pappa skulle få reda på det eller att någon lärare skulle berätta ifall jag deltog i klassens julkalender. Då jag blev bjuden på kalas försökte jag spela naiv inför mamma och hoppades på att få gå med, men pappa fick nos om saken och blev ursinnig av att hans egen dotter ens tänkte tanken på att fråga en sådan sak. Han tog inbjudningskortet och rev sönder det.
Samma kväll döpte jag mig 4 gånger i badkaret och hoppades att Jehova skulle förlåta mina hemska synder.

Pappa och församlingen pratade jämt om Satans demoner. Om hur lätt det var för dem att hemsöka dig ifall du på något sätt sårat Jehova eller lockar till dig dem. Det kunde vara föremål i hemmet som attraherade onda andar, t.ex begagnade saker eller filmer i bokhyllan om övernaturliga väsen. Harry potter, Mumin, Smurfarna, trollsagor var uteslutet. Det material vi fick ägna oss åt var församlingens egna filmer om Bibeln och JVs tro.  Då vi tittade på vanliga TV program ryckte pappa ur kontakten. (En sommar smygtittade vi  lite på sommarlovsmorgon tack vare en anntennkabel som vi lyckades gömma ifrån honom.)

Att ha yttrat ett kraftuttryck som ”herregud” eller ”himla” kunde resultera i en sömnlös natt av rädsla för konsekvenserna. På församlingens möten fick vi nämligen konstant ta del av skräckhistorier om hur det kunde gå för dem som inte respekterar Jehova. Några exempel var situationer då världsliga hade tittat på otillåtna filmer om övernaturliga väsen, köpt en silverbricka på loppis som tidigare tillhört en satanist eller betett sig respektlöst mot Jehovas Vittnen som stått bakom dörren. Ett besök av demonerna beskrevs vanligen så att möblerna i ditt hus kunde börja flyga, föremål börja röra sig, röster och ljud yttra sig utan att någon är hemma. Pappa beskrev i sina godnattsagor hur det lät och såg ut då han varit med och drivit ut onda andar från världsliga människors garderober. Jag hade mina rutiner för att skydda mig mot dessa väsen. Jag sov alltid med täcket över huvudet för att inte se ifall mina mjukisdjur skulle vakna till liv. Jag hoppade med ett stort skutt till och från sängen så att ingen skulle hinna ta tag i mina fötter och dra mig under den.
Varje gång jag duschade, badade, tvättade ansiktet eller simmade i havet på somrarna passade jag på att döpa mig några gånger för att vinna Jehovas förtroende tillbaka. Jag hade nämligen börjat drabbas av farliga tankar. Jag ville inte leva såhär mer.

Innerst inne kände jag att det måste finnas ett annat liv. Att det var något som var bisarrt och fel med det som de vuxna männen i församlingen predikade om på mötena. Att den bild av gud som målades upp inte alls präglades av kärlek.

När min mamma tog ut skilsmässa från min far och träffade en ny man blev hon utesluten från församlingen. Detta kallades nämligen ”tygellöshet” enligt Bibeln, äktenskapsbrott eftersom man förevigt var gift i guds ögon fastän man var lagligt frånskild. Det är ledningen i församlingen,  som kallas för ”de äldste” , som beslutar ifall du skall uteslutas från församlingen. Du måste bevisa din ånger inför denna ledning under en tid av ”herdemöten”. Namnet kommer från beskrivningen av herden som vallar det vilsna fåret tillbaka till flocken. Ledningen bestod endast av män och de gjorde regelbundna hembesök till oss för att diskutera mammas synder, citera bibeln och avgöra ifall hon ångrade sig tillräckligt. Min syster Mikaela förhördes ensam hemma i köket inför denna ledning som bara sju år gammal efter att ha kallat dessa män "onda äldste". Vår egen far satt med i förhörskommittén då, helt utom sig av skam. Det var viktigast för honom att vi inte skadade hans  rykte i församlingen. Mamma fick inte bli insläppt på förhöret och satt utanför köket och grät hysteriskt.

När man blir utesluten ur Jehovas Vittnen så talar ingen av församlingsmedlemmarna med dig mer. Du blir bemött som om du upphört att existera. Församlingen och släkten är ju ditt enda nätverk eftersom du inte ska umgås med någon utomstående. Så du blir utfryst för livet av dina närstående. Ett av fler bibelreferat som uteslutningen grundar sig i:

” Aposteln Paulus varnade korinthierna för att låta en broder som medvetet syndade vara kvar bland dem. Han jämförde inflytandet av en sådan man med hur surdeg kan få en deg att jäsa. Han sa: ”Lite surdeg får hela degen att jäsa.” Och han uppmanade dem: ”Avlägsna den onde mannen ur er krets.” (1 Kor. 5:6, 11–13)

På JV’s egna hemsidor kan man läsa fler referat och mer om deras synsätt och motiv för uteslutning
https://www.jw.org/sv/publikationer/tidskrifter/w20150415/regler-f%C3%B6r-uteslutning-baseras-p%C3%A5-k%C3%A4rlek/

I samband med att mamma slutade gå på möten, började jag stanna mer och mer hemma. Jag var  mycket konflikträdd och skyllde en hel del på sjukdom i början, tills man slutade försöka få mig att följa med mer. Men det hela präglades förstås av enorma skuldkänslor, döds-och gudsfruktan. Nu var jag nämligen mer övertygad än nånsin, om att jag var helt förlorad i djävulens manipulativa grepp eftersom jag aktivt valde bort Jehova. Det var precis sådana som jag som skulle brinna i den eviga skärselden. Jag kunde se min brutala död framför mig i mardrömmar om nätterna. I min barnbibel och allmänt i JV´s studielitteratur förekom nämligen bilder av Harmageddon. Målerier av eld och lava som öppnade sig från sprickor i marken och hur världsliga människor drogs ner i skärselden som straff för deras levnadssätt på jorden. När pappa lade märke till min frånvaro från mötena, berättade han lugnt och sansat om hur demonerna skulle hemsöka mig för detta om tio år. ”Du vet Rebecka, tio år går snabbt för demonerna.” tio år senare på min födelsedag hade jag ännu inte glömt hans yttrande.
Det senaste jag minns av min pappa var hans ord över telefon: ”Du är djävulens barn som kommer att brinna i helvetet.”

Mikaela lämnade också församlingen och vi har en jättefin relation idag. Min äldsta syster var ett aktivt och föredömligt vittne och stannade kvar. Då splittrades vår familj av religiösa meningsskiljaktigheter. Då någon närstående lämnar eller utesluts ur församlingen, bryter man kontakten ”för att utsätta dem för så mycket psykiskt lidande så att de inte har något annat val än att komma tillbaka till församlingen”. Detta för att man vill rädda sina närstående från att dö i Harmageddon. Så man talar om uteslutningen som ”en akt av kärlek”. Därav den eviga tystnaden som följer en sådan separation.

När jag ser tillbaka på min barndom, präglas den av en konstant rädsla för döden och djävulens demoner som jag trodde lurade bakom hörnet, under sängen eller i garderoben. Att konstant ha känt sig otrygg, rädd, skamfylld och ledsen under de mest kritiska åren för den personliga och neurobiologiska utvecklingen. Hjärntvättningen har satt sina stadiga djupa spår till denna dag och det gör mig så arg och frustrerad. Ur den ilskan föds samtidigt en gränslös önskan om att kunna släcka ut all sorg för alla människor i världen.

Det har varit min drivkraft i att utvecklas till en så mångfasetterad konstnär som möjligt. Att använda sig av sång, dans, musicerande, låtskrivande och som skådespelerska för att kunna sprida så mycket glädje som möjligt. Så många möjligheter som möjligt att skapa nytt. Det kreativa är min absoluta livlina för att se till att aldrig fastna i någon låda. Tanken på att leva i den lådan ger mig panik.

Jag hoppas att en dag kunna leva i min fulla potentiella kraft, utan hjärnspöken, trauma och fobier.  De finns alltid där förstås. Men varje dag strävar jag mot att kärleken till livet skall segra och släcka ut dem för gott.